12 fel.
Det är inte oftas man som pappa/coach eller som ryttare är nöjd med 12 fel men idag måste jag säga att både R och jag var väldigt nöjda med Rs och Lillemans andra runda någonsin i 130.
Först red dom en 120 med 8 fel och det är inte mycket att säga om. Han har skämt bort oss så i början av sin karriär att han nu nästan har rätt att ha några ner. I Lillemans tolv första starter i 120 blev dom placerade och var nolla i grunden i tio starter. Ett rätt bra cv av en fd lektionshäst som inte har tävlat nåt speciellt innan han blev åtta år.
Nu vet jag inte om jag kommer att lyckas förklara för er vad som hände på framridningen till 130. Hur förklarar man en känsla och en upplevelse?
Nåväl jag ska göra ett försök iaf. Känner redan nu att det inte kommer att bli speciellt intressant men känner att jag ändå måste skriva av mig. Först lite bakgrundsinfo.
När jag började åka med R på hoppträvlingar för snart fem år sedan hade hon precis börjat tävla sin Dponny "Pelle". Innan dess hade hon en Bponny och en Cponny. Kan väl säga att när hon tävlade de två första ponnierna hade jag inga större förhoppningar att hon skulle bli en duktig ryttare. Hon verkade bli en medelmåtta. Hon verkade varken ha öga eller tävlingsinstinkt men man ställer ju ändå upp på sina barn.
När hon började tävla Pelle händå nåt med henne. Hon började rida med självförtroende och med lite jävlar anamma och hon klättrade upp i klasserna. Hon började även visa att hon hade lite "öga". Lite senare började hon även tävla en häst som jag hade lånat i rent motionssyfte. Den hästen, som vi kallade Foppa kunde inte hoppa men det struntade han i och vi sa inget om det till honom heller. Han fick leva i tron att han kunde hoppa och dom blev efter ett halvårs tävlande placerade några gånger i 130.
Under tiden hade Rs mamma köpt en häst till R, Nicke och han visade att han kunde hoppa. Han var dock väldigt valpig och därför togs han väldigt lugnt. Förra året hade dom dock två starter i 140 med 4 fel i första starten och 8 i andra. Så hon visade att det var värt att satsa på hennes ridning.
Hon har hela tiden haft två akilleshälar varav den ena är borta nu och det var hennes lite fladdriga stil. Hon var som en sån där docka som alltid reser sig upp när den har ramlat. Nu har hon dock väldigt bra kroppskontroll så nu har vi bara haft ett problem kvar och det har varit hennes händer. Hon har haft lite väl hårda händer och det är nåt som jag har tjatat på henne om sen jag började hjälpa henne men det har inte lossnat. Inte förrän idag.
Har alltid sagt till henne att hon ska mjukna i händerna sista ett två sprången innan hindret och det har hon fått att fungera sådär. Idag började jag igen att säga till henne när hon hoppade fram och helt plötsligt hände det nåt. Började visa henne och tala om för henne att hon skulle mjukna mycket tidigare. Redan på långsidan innan hon vände upp mot hindret och då!!!! Helt plötsligt hade hon en häst som galopperade helt annorlunda. Det spred sig ett stort leende på hennes läppar. Ist för som vanlig, då hon har hållt hårt i munnen mot hindret och han har kört upp huvudet höll han kvar huvudet i låg form och galopperade på jämna språng fram till hindret. Han fick en helt ny överlinje och såg helt fantastisk ut.
Väl inne på banan fortsatte hon att rida med mjuka händer och det såg makalöst bra ut. Lilleman fattade bara inte att det var lite högre än vanligt så därför föll tre bommar.
Tror att den här upplevelsen ger henne en stor skjuts i hennes ridkarriär. Hon skrev för ett tag sen på sin egen blogg att hon skulle vilja kunna rida lika mjukt och fint som flera av de föredömmen hon har som Elin Jansson, Stina Lilje, Niklas Jonsson, Martin Jarhäll och alla andra med fina händer. Idag visade hon att hon kan det och jag hoppas för hennes skull att hon hittar samma sköna känsla snart igen och igen och igen...........
Nä dax att åka till stallet och ta in lyckopillrens från hagen.
Sköt om er, H.
PS. Nu är det bara tre dagar kvar till Spa DS.
Först red dom en 120 med 8 fel och det är inte mycket att säga om. Han har skämt bort oss så i början av sin karriär att han nu nästan har rätt att ha några ner. I Lillemans tolv första starter i 120 blev dom placerade och var nolla i grunden i tio starter. Ett rätt bra cv av en fd lektionshäst som inte har tävlat nåt speciellt innan han blev åtta år.
Nu vet jag inte om jag kommer att lyckas förklara för er vad som hände på framridningen till 130. Hur förklarar man en känsla och en upplevelse?
Nåväl jag ska göra ett försök iaf. Känner redan nu att det inte kommer att bli speciellt intressant men känner att jag ändå måste skriva av mig. Först lite bakgrundsinfo.
När jag började åka med R på hoppträvlingar för snart fem år sedan hade hon precis börjat tävla sin Dponny "Pelle". Innan dess hade hon en Bponny och en Cponny. Kan väl säga att när hon tävlade de två första ponnierna hade jag inga större förhoppningar att hon skulle bli en duktig ryttare. Hon verkade bli en medelmåtta. Hon verkade varken ha öga eller tävlingsinstinkt men man ställer ju ändå upp på sina barn.
När hon började tävla Pelle händå nåt med henne. Hon började rida med självförtroende och med lite jävlar anamma och hon klättrade upp i klasserna. Hon började även visa att hon hade lite "öga". Lite senare började hon även tävla en häst som jag hade lånat i rent motionssyfte. Den hästen, som vi kallade Foppa kunde inte hoppa men det struntade han i och vi sa inget om det till honom heller. Han fick leva i tron att han kunde hoppa och dom blev efter ett halvårs tävlande placerade några gånger i 130.
Under tiden hade Rs mamma köpt en häst till R, Nicke och han visade att han kunde hoppa. Han var dock väldigt valpig och därför togs han väldigt lugnt. Förra året hade dom dock två starter i 140 med 4 fel i första starten och 8 i andra. Så hon visade att det var värt att satsa på hennes ridning.
Hon har hela tiden haft två akilleshälar varav den ena är borta nu och det var hennes lite fladdriga stil. Hon var som en sån där docka som alltid reser sig upp när den har ramlat. Nu har hon dock väldigt bra kroppskontroll så nu har vi bara haft ett problem kvar och det har varit hennes händer. Hon har haft lite väl hårda händer och det är nåt som jag har tjatat på henne om sen jag började hjälpa henne men det har inte lossnat. Inte förrän idag.
Har alltid sagt till henne att hon ska mjukna i händerna sista ett två sprången innan hindret och det har hon fått att fungera sådär. Idag började jag igen att säga till henne när hon hoppade fram och helt plötsligt hände det nåt. Började visa henne och tala om för henne att hon skulle mjukna mycket tidigare. Redan på långsidan innan hon vände upp mot hindret och då!!!! Helt plötsligt hade hon en häst som galopperade helt annorlunda. Det spred sig ett stort leende på hennes läppar. Ist för som vanlig, då hon har hållt hårt i munnen mot hindret och han har kört upp huvudet höll han kvar huvudet i låg form och galopperade på jämna språng fram till hindret. Han fick en helt ny överlinje och såg helt fantastisk ut.
Väl inne på banan fortsatte hon att rida med mjuka händer och det såg makalöst bra ut. Lilleman fattade bara inte att det var lite högre än vanligt så därför föll tre bommar.
Tror att den här upplevelsen ger henne en stor skjuts i hennes ridkarriär. Hon skrev för ett tag sen på sin egen blogg att hon skulle vilja kunna rida lika mjukt och fint som flera av de föredömmen hon har som Elin Jansson, Stina Lilje, Niklas Jonsson, Martin Jarhäll och alla andra med fina händer. Idag visade hon att hon kan det och jag hoppas för hennes skull att hon hittar samma sköna känsla snart igen och igen och igen...........
Nä dax att åka till stallet och ta in lyckopillrens från hagen.
Sköt om er, H.
PS. Nu är det bara tre dagar kvar till Spa DS.
Kommentarer
Trackback
